oro

Klockan är snart natt och Hanna sover sen några timmar. Snart kommer Sven hem.
Det gick bra att hämta henne, skönt att få en smula frisk luft, men jag hade svårt att andas och hostade. Hemma gick det också bra, hon lekte och sen åt vi burkravioli, vilket är ungefär vad jag klarar av nu, känns det som. Efter maten skulle hon få bada i badkaret, hon ville prova sina nya armpuffar. Hur jobbigt kan det bli, tänkte jag - men det blev det. Fukten och värmen i badrummet var outhärdlig, jag fick knappt luft. Inte ville jag öppna dörren heller, då blir det för kallt för henne.
Resten av kvällen är ett töcken. Jag har mått så illa av alla mediciner, och JAG ÄR SÅ TRÖTT!

Jag vill ringa sjukvårdsupplysningen i morgon igen. Febern är borta, men när försvinner andningssvårigheterna? Tröttheten? Eller överdriver jag, är det normalt?

Ett tag kändes det läskigt att ha ensamt ansvar om ett barn när jag själv är så dålig. Dessutom gjorde hon illa sig - sprang rakt in ett vasst bokhörn och fick ett sår på magen.

Nu ska jag nog gå och lägga mig. S ringde, är på väg. Behövde skriva av mig lite tankar. Tack för att du läste ända hit.