I fem år har jag bott i Vallentuna. Här känner jag nästan ingen, möjligen morsar man på nån granne eller dagisbekant på Ica. Ganska skönt.
Men nu. Nu kommer jag att träffa på kollegor, elever och föräldrar överallt. På Ica, på systemet, i duschen på badhuset.... Folk kommer att prata om att de har sett "fröken" och hennes familj.
Tack och lov bor jag in andra änden av byn från skolan räknat, så jag har inga elever i grannområdet, det är jag glad för.
Kanske oroar jag mig i onödan. Och jo, det är det där med duschen på badhuset jag ser minst fram emot.
1 kommentar:
Du oroar dig i helt onödan (fast det där med duschen kanske inte känns så festligt så klart...).
Man behöver inte alls stanna å prata med folk bara för att man är nåns fröken. Det räcker att man säger "hej" och sen fortsätta med sitt.
Jag bodde ju där jag jobbade och samma med min mamma. Det funkar bra!
Skicka en kommentar