Tjejmilen

Anna, Marie, Görel och Lena

Idag gick Tjejmilen av stapeln, men utan mitt deltagande - trots att jag var anmäld. Det finns många sportförklaringar till varför jag inte sprang men kort sagt har jag inte tränat tillräckligt.

Men självklart fanns jag, Sven och Hanna på plats för att heja fram de här sköna brudarna! Min bror Masse var också där med skumpa och kladdkakor für alle, och vi fick också sällskap av Magnus som väntade på Sanna som också sprang.

Det blev en härlig dag på Gärdet, och jodå, jag tror nog att jag anmäler mig till nästa år också... och då ni!

Solig söndag

Gräset blev aldrig klippt igår. Det började regna som tur var.
Snart ska vi smyga bort till Nybergs och ställa en present på deras altanbord. Ulrika fyller år idag, men hon och Robin bor på hotell inne i stan i natt så vi tänkte att hon ska hitta den när hon kommer hem.

Annars idag då?, Tja, gräset förstås, och trädgården behöver en rejäl städning. Sen blir det söndags-tacos med hela familjen inklusive senaste tillskottet Per. Lite måste jag nog jobba framåt kvällen, och förhoppningsvis blir det en långpromenad också.

Ja, och till sist kan jag meddela att det där med Tjejmilen är avskrivet för den här gången. Tyvärr. Jag har haft så mycket problem med mina fötter i sommar, så jag har inte kunnat träna som jag ville, och att "ta sig runt" en mil känns inte lika okej som att "ta sig runt" fem kilometer. Ett nederlag, men sånt är livet. Bryt ihop och kom igen.

Hemma

Vi är hemma igen efter ännu en vecka on the road. Den här gången blev det bl a Göteborg, med Liseberg tillsammans med fina vänner och hotellrum på 13:e våningen.
Men nu är det bara två dagar kvar tills jag börjar jobba, och vad värre är - bara fyra veckor kvar till Tjejmilen. Så jag sätter punkt här och snörar på mig springskorna istället!

Tillbaks på ruta ett

Idag kom jag äntligen ut på en träningsrunda - den första på evigheters evighet. Sommarinfluensa med ihållande snuva, plus överjordisk värme har minst sagt lagt krokben de senaste veckorna.

Hur det gick? Jag kan säga så här: hela vårens träning är som bortblåst och jag är vips tillbaka på ruta ett. Att springa Tjejmilen om 6 veckor känns helt ouppnåligt just nu.

Depp is my middle name.

fyrtiofem

Nyss hemkommen från en kvällsrunda. Trögt i början, förmodligen beroende på all mat jag åt hemma hos våra tyska grannar tidigare i kväll, men efter ett tag gick det lättare.
Äckligast: alla sniglar som också tog en kvällsrunda efter regnet. Vi har klarat oss från mördarsniglar, men nu tror jag att den tiden är för evigt förbi. Dom kryllade, kan man säga.

Strategier

Antingen kan man göra som jag första hade tänkt: inte berätta för någon att jag tänker springa tjejmilen, träna i smyg och sen slå alla med häpnad. Eller, om jag inte lyckades, låssas som ingenting och ingen skulle veta.

Eller så kan man berätta för hela världen om sina planer, skryta vitt och brett, locka kompisar att också anmäla sig, och sen ha världens press på sig att faktiskt göra det.

Efter moget (?) övervägande så har jag valt utväg två. Jag, som behövde 45 minuter på mig för att ta mig runt på Vårruset. Jag, som har kondis som ett kassaskåp. Jag, som skulle behöva gå ner en himla massa kilon för att bli så där smal och springa så där lätt som tjejerna som vann Vårruset (Sven otg kort på dem när de bliev intervjuade efter målgång, innan min startgrupp ens kommit iväg).

Men så funkar jag. Jag behöver moroten, att veta att nu måste jag minsann lägga manken till för att det ska hända. Inte vänta tills sommaren är slut, tokträna en vecka och sen misslyckas. Nä, så nu får ni stå ut med att det blir lite träningsblogg här.

Masse: köpa skor med mig på fredag? Gärna ett par riktigt dyra, så att jag inte har råd att inte springa!

Anmälda

I kväll blev vi anmälda, jag och dottern. Hon till dansskola och jag till Tjejmilen.
Herregud. Springa en mil. Hur ska det gå?