Antingen kan man göra som jag första hade tänkt: inte berätta för någon att jag tänker springa tjejmilen, träna i smyg och sen slå alla med häpnad. Eller, om jag inte lyckades, låssas som ingenting och ingen skulle veta.
Eller så kan man berätta för hela världen om sina planer, skryta vitt och brett, locka kompisar att också anmäla sig, och sen ha världens press på sig att faktiskt göra det.
Efter moget (?) övervägande så har jag valt utväg två. Jag, som behövde 45 minuter på mig för att ta mig runt på Vårruset. Jag, som har kondis som ett kassaskåp. Jag, som skulle behöva gå ner en himla massa kilon för att bli så där smal och springa så där lätt som tjejerna som vann Vårruset (Sven otg kort på dem när de bliev intervjuade efter målgång, innan min startgrupp ens kommit iväg).
Men så funkar jag. Jag behöver moroten, att veta att nu måste jag minsann lägga manken till för att det ska hända. Inte vänta tills sommaren är slut, tokträna en vecka och sen misslyckas. Nä, så nu får ni stå ut med att det blir lite träningsblogg här.
Masse: köpa skor med mig på fredag? Gärna ett par riktigt dyra, så att jag inte har råd att inte springa!
Anna, Marie, Görel och Lena