mamma-oro

Hanna har problem med en annan flicka på dagis, E. Hon slåss och säger "dumma dig". Vi har pratat många gånger om E, och varje gång försöker jag säga att hon är ju snäll, det är bara ibland hon är dum, och att Hanna inte får slå tillbaka utan måste säga till en fröken. "För du är inte en tjej som slåss".
I morse frågade hon varför E måste finnas, och om jag trodde att hon hade fått några julklappar. "För det är ju bara snälla barn som får julklappar, mamma!" Jag sa att E:s mamma och pappa älskar henne jättemycket och att en del barn är dumma ibland och det måste vi vänja oss vid.
Usch vad svårt. Jag vill ju inte ta ifrån henne hennes känslor eller säga att hon känner fel, men samtidigt vill jag ju förklara på ett bra sätt.
Jag pratade med Hannas fröken om det här på eftermiddagen, mest för att kolla så att Hanna inte är extra utsatt, men det var hon inte och det är ju skönt. Vi ska träna Hanna i att säga ifrån ("STOPP! Du får inte slå mig!") och att hon ska gå till en fröken och säga till direkt det händer något.

Det här blev ett svamligt inlägg men det här är känslosamt för mig. Jag möter det här ofta i mitt arbete men då är det ju inte mitt eget barn det gäller, så då är inte samma känslor inblandade. Men jag har tagit åt mig en sak som Fröken Lena sa: om inte jag står på mitt barns sida, vem ska då göra det? Kloka ord från en klok kvinna.

Som tur är så vet jag ju att Hanna har det bra på dagis, och hon har ett starkt stöd i sin kompis Stor-Elin. Men det kanske är just deras starka band som gör att E blir avundsjuk och dum? Åh, vad svårt. Nä, jag ska inte grubbla för mycket på det här, tror jag.