och här sitter jag och retar upp mig

Jag håller på med mina utvecklingssamtal i skolan. Jag har 25 elever och varje samtal tar ca 30 minuter att genomföra. Därtill kommer minst lika mycket tid i för-och efterarbete - alltså ca 25 timmars jobb som jag ska utföra utöver mitt vanliga jobb. Inget konstigt med det, jag gillar att träffa barnen tillsammans med sina föräldrar och även om det är slitigt så är det också väldigt givande.

Men. Av dessa 25 samtal är det fyra (4) som har missat sin tid. Som helt enkelt inte har dykt upp som avtalat. Och det är det här jag sitter och retar upp mig på i kväll. Varför tror de att deras tid är viktigare än min? Och att få komma till skolan och prata med läraren om sitt barn, är inte det något man skriver in med eldskrift i almanackan, för vad kan vara viktigare?? Jag är alltid väl förberedd inför varje samtal, jag går där laddad till tänderna och väntar på att de ska dyka upp - och så kommer de inte. Ofta har jag även förberett barnet på att snart kommer mamma och pappa, du får vänta här med mig - nähä, de hade visst glömt... Glömt en tid de själva har fått välja. Hoppsan då.

Betänk motsatsen. Att vi bokar in ett samtal och när de kommer är jag totalt oförberedd, kanske inte ens på plats. Är det ens tänkbart? Nej.

Nä, nu går jag och lägger mig. Känner mig gum-ilsk, och då är det bäst att lägga ner för idag.

det man inte vet

Flera personer i min vardag har genomgått gastric bypass-opertioner, dvs att man krymper magsäcken så att man bara kan äta väldigt lite. Detta förstås i syfte att gå ner i vikt.

Jag har inga planer på att göra det själv, men jag har en teori. Kan man inte hypnotiseras till att tro att man har gjort en gbp? Om nån söver mig, sätter några plåster på magen (titthål) och sen väcker mig och säger att från och med nu kan du bara äta en deciliter mat om dagen. Kan inte det funka???

Borde funka, tycker jag. Nån som vill prova?

Bara jag

Det är bara jag nu. Alla andra i familjen sover, tv:n är avstängd och jag sitter ensam i soffan med datorn i knät. Egentligen är jag trött och borde sova, men den här stunden är så skön så jag vill inte. Inte riktigt än. Tankarna är många och behöver sorteras, och det funkar inte när jag har hela familjen omkring mig. Jag funderar på jobb, mitt nuvarande och mitt nya. Jobbarkompisar. Köket, ska vi tapetsera eller måla? När ska jag hinna lämna tillbaka Hannas sena biblaböcker? Planerar för helgen när Anna kommer från Göteborg. Sånt. Ni vet. Allt och inget.

Törs vi?

I förrådet hittade jag en igentejpad stor kartong, uppenbarligen full med saker.

Nu undrar jag: ska jag slänga den oöppnad, eller ska jag öppna och kolla vad som är i?
Jag menar, om jag inte har tittat i den på fyra år, eller saknat det som kan ligga i, då borde jag väl kunna slänga den osedd?
Men tänk om det ligger superfina glömda grejer där som är precis sånt som vi behöver????

Hmmmm......