och här sitter jag och retar upp mig

Jag håller på med mina utvecklingssamtal i skolan. Jag har 25 elever och varje samtal tar ca 30 minuter att genomföra. Därtill kommer minst lika mycket tid i för-och efterarbete - alltså ca 25 timmars jobb som jag ska utföra utöver mitt vanliga jobb. Inget konstigt med det, jag gillar att träffa barnen tillsammans med sina föräldrar och även om det är slitigt så är det också väldigt givande.

Men. Av dessa 25 samtal är det fyra (4) som har missat sin tid. Som helt enkelt inte har dykt upp som avtalat. Och det är det här jag sitter och retar upp mig på i kväll. Varför tror de att deras tid är viktigare än min? Och att få komma till skolan och prata med läraren om sitt barn, är inte det något man skriver in med eldskrift i almanackan, för vad kan vara viktigare?? Jag är alltid väl förberedd inför varje samtal, jag går där laddad till tänderna och väntar på att de ska dyka upp - och så kommer de inte. Ofta har jag även förberett barnet på att snart kommer mamma och pappa, du får vänta här med mig - nähä, de hade visst glömt... Glömt en tid de själva har fått välja. Hoppsan då.

Betänk motsatsen. Att vi bokar in ett samtal och när de kommer är jag totalt oförberedd, kanske inte ens på plats. Är det ens tänkbart? Nej.

Nä, nu går jag och lägger mig. Känner mig gum-ilsk, och då är det bäst att lägga ner för idag.

trött

Det har varit en lååååång dag idag. Jag har jobbat, och som väntat efter tre dagars bortavaro var det en del att ta tag i. Det var roligt att träffa elever och kollegor igen, men jag är så fantastiskt förkyld att jag knappt får luft, och då blir ju allt lite.... jobbigare. Om man säger så. När jag åkte hem var jag slut som människa, och mycket riktigt blev Hanna och jag osams så fort vi kom ut i bilen på dagisparkeringen. Trött mamma + trött unge = tjafs och bråk. Vi blev inte sams förrän vi hade fått middag i magen. Sen gick vi upp och skulle ta ur lakanen ur killarnas sängar, och det rummet är så hemskt skräpigt och dammigt (trots städning under övervakning - dock ej min - så sent som förra lördagen de var här) att jag lovar att ni inte skulle tro mig om jag berättade. Nåja, jag har för länge sen bestämt att jag inte tänker befatta mig med de stora barnens rum, jag har nog att göra med alla andra rum i huset. Men inte blev man gladare, direkt.

Jaja, nu fick ni stå ut med lite gnäll så här på torsdagskvällen.

är det inte det ena så är det det andra

jaha ja. Ryggvärken är nästan borta, men istället har jag feber. Frossan nyss var inte att leka med, I tell you. Men nu är jag tillbaka på banan och har precis ätit en fantastisk kycklingpaj som min fantasiske make har lagat med hjälp av vår fantastiska dotter.

Influensan? Och kan jag anta att de senate dagarnas ryggvärk bara var början på det som nu har blivit?

En bra sak: man gör inte av med en massa pengar man inte har när man inte kan springa på mellandagsreor.

Å till sist vill jag be om ursäkt för de senaste dagarnas gnällblogg. Det verkar inte vara någon hejd på gnälleriet. Bare with me eller take a break.

backlash

aj aj aj... igår kväll kändes ryggen ganska bra, jag behövde inte ens ta några smärtstillande när jag gick och la mig. Men vid fyra i morse, när jag hjälpte Hanna byta pyjamas efter en liten olycka, smällde det till igen och gjorde så ont så jag nästan skrek.
Det var bara att gå och vanka runt runt en timme innan det kändes okej att gå och sova igen. Sen sov vi till nio, skönt, men jag har fortfarande ont och kan varken sitta, ligga eller stå nån längre stund i taget.
Tusan också. Jag som var så glad för att det verkade ge med sig! Till på köpet har jag fått ont i halsen också.... fats bara lite, än så länge, peppar peppar. Och Hannas näsa är inte snygg, hon är snorig och såret vill inte läka. Det blir ingen lek med Elin idag heller.

Suck. Tur att vi har jullov en dryg vecka till. Till den sjunde ska väl alla åkommor ha gett med sig, hoppas vi.