Sorg

Ikväll nås vi av beskedet att kattmamman Tzatziki på hotellet i Almirida har checkat in i katthimlen.
Vi kommer att sakna dig i sommar!

Sorg

I dag har ännu en gammal barndomskompis lämnat oss. En av mina första kompisar i Bergshammar, Elin, har gett upp kampen mot cancern och har nu fått frid. Vi gick i samma klass från lekis till nian, och hon var den klasskompis som bodde närmast mig.
Jag har många fina minnen från vår barndom, och jag kommer alltid att minnas henne med värme.

Och vet ni - idag är det dessutom hennes födelsedag.

Önskelista

Så här kring jul är det ju dags att skriva ner sin önskelista så att tomten vet vad han ska stoppa i säcken. Jag minns när jag var liten, då kunde jag formulera armslånga listor med mer eller mindre viktiga önskningar, och presumtiva klappköpare hade en hel del att välja på.

I kväll blev jag beklämd att inse att jag inte kan komma på en enda sak att önska mig. Ingenting. Och jag vet inte om det beror på att jag redan har allt jag behöver (knappast troligt) eller om jag har bortsett från mina egna behov så länge (till förmån för andra) att de helt har fösvunnit?
Visst är det en rätt sorglig tanke?

Trött men glad

En av mina favoritdagar på året inföll idag. Den där man får logga ut från jobbdatorn, stoppa ner den fullklottrade kalendern i jobbväskan och stänga klassrumsdörren om sig för sista gången på terminen. Idag började mitt sommarlov, 58 sköna lediga dagar ligger framför mig. Och det var på tiden - den sista tidens turbulens med jobb, sjuka barn och annat har gjort mig minst sagt sliten och så trött, så trött... Jag ligger efter på så sjukt många plan, men det ska jag nu få tid att styra upp. Som ett första steg har jag tagit tag i vår överfulla tvättkorg, det var nödvändigt :).

Det är en stor dag även på ett annat sätt. Idag var det sista dagen för Hanna på dagis, för alltid. I fem år har hon haft förmånen att få gå på världens bästa förskola. Fantastisk personal, vi har alltid känt oss helt trygga och nöjda. Men nu är det dags att gå vidare, till hösten börjar hon i skolan och en ny era tar sin början. Spännade ska det bli, det tycker både hon och jag! Men rätt sorgligt var det att säga farväl till dagis...

Vi är också glada för att Ellinor äntligen är på bättringsvägen och idag har det försiktigt börjat talas om hemgång - kanske i början av nästa vecka! Äntligen törs vi pusta ut. Att ha ett sjukt barn är en mardröm, sen spelar det ingen roll om barnet är 20 år eller om det inte är ditt biologiska barn - oron och sorgen är tung att bära ändå. Nu håller vi tummarna för att hon snart är hemma igen, även om hon kommer att behöva lång tid för att bli helt återställd.

Jag måste säga det igen: sommarlov. Bra grej, där!

Sorg

I morse hände det. Det låg två fiskar och flöt med buken upp i akvariet. Två "petror" (neontetror) har lämnat oss och simmat vidare till fiskhimlen. Som tur är har vi förberett oss för detta, och vi hade redan bestämt att fiskar som dör på vintern ska sparas i en burk i frysen för att sen begravas i trädgården. Så nu ligger det en liten vit plastburk som vi ritat en död fisk på i frysen. Vi får hoppas att ingen tar fel och tror att det är en matlåda :/

chock

Har fått tråkiga nyheter idag. En tjej som gick i min klass under hela grundskolan har gått bort. Det är inte rättvist.

Vallentuna har sorg

Gunnel är död. Tjocka Gunnel som spridit glädje hos barn och vuxna på 4H-gården i så många år har nu lämnat oss. Vila i frid i din grishimmel, Gunnel!

Snyftare

Min vän Nina som bor i Arizona skriver på Facebook om hur hon hjälper sin dotter packa för att resa till college (Princeton i New Jersey). Osökt kommer jag att tänka på en novell skriven av en av mina favoriter, Robert James Waller (som även skrivit "Broarna i Madison County"). Novellen heter "Excavating Rachel's room" och handlar om hur han och hans fru städar ur dotterns rum efter att hon flyttat hemifrån. Nina vill såklart läsa den så jag googlar och hittar den här. Read it and weep....

Sorgligt

Idag tänker jag på min fd kollega som mist sin fru efter en lång svår sjukdom.
Cancer suger verkligen.

Det ofattbara

I går inträffade ännu en olycka vid Roslagsbanan, allas vårt färdsätt till och från jobb och skola, och som kör rakt igenom vårt samhälle. En pojke blev dödad. Det hade kunnat vara ett av våra barn, och tanken gör för ont för att ens tänkas.

Här kan ni läsa hur man överlever det ofattbara.

Jag ska genast sluta tycka synd om mig själv.

ingen energi kvar

Idag har skolan firat 40-årsfest med trollkarl, cirkus cirkör, tivoli och 40 meter lång tårta. Jag har också varit på begravning. Jag borde städa eftersom hon spanjorskan komemr i morgon (enligt Ellinor har de välstädat hemma hos sig. Och bor mitt i stan. Vi har stökigt och bor på landet. Welcome to Suecia, liksom.)

Men allt jag vill göra är att ta två alvedon och krypa ihop under en filt i soffan. I fosterställning.

Jag VET

att jag har blivit grymt dålig på att uppdatera. Lite mycket att göra, bara... men idag är det fredag, och veckan peakar med skolans 40-årsfest OCH begravning av kollega. På samma dag. Och i morgon ska Hanna på kalas (present inköpt, tack och lov) OCH spanska Carmen kommer - gissa om vi har hunnit städa?? Nä, just det....

fredagsmys

Efter en jobbig dag innehållande 50 mils bilkörning, en begravning där två killar i 20-årsåldern tog farväl av sin pappa samt fika och ny väska i Västerås, firar vi nu att bonusbarnen kommit hit efter fem veckor med sin mamma. Hanna myser och busar med Erik i soffan - hon har saknat sin älskade storebror, som till all lycka dessutom hämtade henne på dagis idag! Just nu är hon Pippi och han är en elak drake.

Jag är helt slut, helt dränerad på energi.

Sorg

Idag är vi ledsna. En kär gammal vän till familjen, och tillika pappa till två av Hannas kusiner, har gått bort efter en lång tids sjukdom.
Vi saknar dig, Sture.

Vila i frid, Håkan

Idag har det varit begravning. Hamstern Håkan med de rufsiga öronen har äntligen fått lämna frysen i Högdalen och jordfästs under ett träd nånstans på gränsen mellan Småland och Östergötland. Tyvärr kunde vi inte närvara men vi hoppas att Håkan nu har hittat fram till de sälla hamstermarkerna och återförenats med Rufus, Felix, Shakira, Asterix, Obelix och alla de små hamsterbebisarna som bets ihjäl av sin ömma moder. Samt alla andra hamstrar, ingen nämnd och ingen glömd.

Vila i frid, Håkan.

Amen.

Update tisdag: och idag dog bonussonens marsvin Alice. Hon begravs i en Warhammerkartong i kväll.

Minne

För några månader sen var jag med om en grej som jag ofta har tänkt på sen dess. Bara en liten detalj i vardagen, säkert lätt att missa, men ack så tragiskt.

Klockan var väl runt fem på eftermiddagen och det var en helt vanlig vardag. Jag befann mig på den lokala pizzerian där jag väntade på våra pizzor. In kom en medelålders mamma, helt vanlig, lite trött och sliten, med en son i 10-årsåldern. Mamman bar på matkassar från Ica, och de var uppenbarligen på väg hem från fritids och jobb. Pojken gick hemvant och satte sig framför tv:n i ett hörn, och mamman gick fram till kassan för att beställa. Jag tänkte att även hon tänkte slippa matlagning en kväll och ta hem pizza i stället (det var ju därför jag var där, även jag lite trött och sliten).

Men nej.

Hon beställde en starköl. Inget mer. Inget att äta, inget till pojken.

Det mest tragiska var att det märktes att det här tillhörde rutinerna för pojken. Att mamma tog sig en stor stark på väg hem. Inget konstigt med det.

Jag tänker ofta på den där mamman och hennes pojke. Hur de har det hemma på kvällarna. Och sen funderar jag på hur många fler mammor och pappor det finns där ute som måste ta till alkohol för att orka med vardagen.

Det kan inte hjälpas, jag tycker att det är tragiskt.

blogg-kram

Idag skickar Hanna och jag styrkekramar till kusin Julia som har det sorgsamt just nu. Hennes älskade hamster Rufus är döende och hon är ledsen. Vi tänker på dig Julia! Lyssna på din kloka syster som säger att du har givit honom ett bra liv, och att du har gjort allt du kan för honom.

Inte Rufus, men söt!

Motsägelsefullt?

Det kanske låter lite absurt, men det var faktiskt en väldigt trevlig begravning. Jag är glad att vi gick, och att jag stannade kvar och fikade efteråt.

Det är naturligtvis aldrig roligt med begravningar, och även om man själv kanske inte stod den döde så nära (nu för tiden) så är det jobbigt att se och höra de anhörigas sorg. Jag insåg än en gång hur viktig begravningen är för familjen, hur bra det är att få ta avsked och kunna gå vidare i livet.

När prästen pratade om Anders märktes det tydligt att de kände varandra och hade pratats vid mycket genom sjukdomen och inför bortgången. Jag har ibland varit på begravningar där man knappt fattat vem prästen pratat om, inte kan det där väl vara den person jag kände?

Jag träffade många vänner från min ungdom, och det var trevligt att få prata lite om "den gamla goda tiden" :D Men en sak var rätt påtaglig: tänk vad gamla alla hade blivit!

sorgligt

Min bror ringde och berättade att en gemensam bekant dött. Han var en viktig person för ungdomarna där vi bodde, och dessutom pappa till en av mina bästa kompisar.

Det är många, många år sen vi hade någon kontakt, men det känns ändå väldigt tråkigt att få sådana nyheter. Självklart tänker jag på hans familj, och hans yngsta lilla dotter som bara är 12-13 år.

Funderar på om jag ska gå på begravningen. Tror det.